Helgakviða Hjörvarðssonar – Kvädet om Helge Hjorvardsson

Svensk översättning av Erik Brate.

Om Hjorvard och Sigrlinn.

Hjorvard hette en konung. Han hade fyra hustrur: en hette Alvhild, deras son hette Hedin, den andra hette Säreid, deras son hette Humlung, den tredje hette Sinriod, deras son hette Hymling. Konung Hjorvard hade avlagt löfte om att äga den vackraste kvinna, som han visste. Han fick veta, att konung Svavner hade den allra fagraste dotter, hon hette Sigrlinn. Idmund hette hans jarl; Atle var deras son, som for att bedja om Sigrlinn åt konungen. Han dröjde en vinter hos konung Svavner. Franmar hette jarlen där, Sigrlinns fosterfader; hans dotter hette Alov. Jarlen rådde, att flickan nekades, och Atle for hem. Atle, jarlens son, stod en dag vid en lund och en fågel satt uppe i grenarne över honom och hade hört, att hans män sade de kvinnor vara vackrast, som konung Hjorvard hade till äkta. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade på vad han talade; han sade:

1.
“Såg du Sigrlinn,
Svavners dotter,
den fagraste mö
i Munarheim,
dock även täcka
tyckas för männen
de hustrur, som Hjorvard
har i Glasislund.”

Atle sade:
2.
“Skall du med Atle,
Idmunds son,
mångvise fågel,
mera tala?”

Fågeln sade:
“Jag skall, om blott ädlingen
offra åt mig ville,
och jag får kora, vad jag vill,
ur konungens gård.”

Atle sade:
3.
“Kora ej Hjorvard
och ej konungens söner,
ej heller furstens
fagra brudar,
icke de kvinnor,
som kungen äger!
Blivom väl överens,
som vänner pläga!”

Fågeln sade:
4.
“Tempel skall jag välja,
talrika altaren,
guldhornade kor
från konungens gård,
om Sigrlinn
sover i hans famn
och följer otvungen
fursten hem.”

Detta var, innan Atle for, men när han kom hem och konungen sporde honom om nyheter, sade han:

5.
“Möda jag haft
men har målet ej nått;
våra hästar tröttnade
på höga fjället,
sedan vi måste
över Sämorn vada;
så svarades oss nekande
om Svavners dotter,
den med ringar utstyrda,
som vi erhålla ville.”

Konungen bad, att de skulle fara en gång till, och han for själv med. När de kommo upp på fjället, sågo de i Svavaland brinnande byar och dammoln av hästar. Konungen red ned av fjället och fram i landet och tog nattkvarter vid en å. Atle höll vakt och for över ån; han fann ett hus. En stor fågel satt på huset och vaktade och hade somnat. Atle sköt fågeln till döds med sitt spjut men i huset fann han Sigrlinn, konungens dotter, och Alov, jarlens dotter, och tog dem båda med sig bort. Franmar jarl hade skapat sig i örnhamn och värjt dem för hären med trolldom. Rodmar hette en konung, som friade till Sigrlinn; han dödade svavernas konung och hade härjat och bränt landet. Konung Hjorvard fick Sigrlinn till hustru och Atle Alov.

Hjorvard och Sigrlinn hade en son, som var stor och vacker; han var tyst och intet namn fäste sig vid honom. Han satt på en hög, han såg nio valkyrior rida och en av dem var ansenligast; hon sade:

6.
“Sent skall du, Helge,
du höge hjälte,
råda över ringar
och Rodulsslätterna
– en örn skriar tidigt –
om du alltid tiger,
fast ett hårt sinne
du, härskare, visar.”

Helge sade:
7.
“Vad gåva följer
att fästa namnet Helge,
du bländande brud,
då du bjuder mig det.
Tänk väl efter,
vad du vill säga;
det tar jag ej emot,
om ej dig jag får.”

Valkyrian sade:
8.
“Svärd vet jag ligga
i Sigarsholm
fyra färre
än fem tiotal;
ett av dem
av alla är bäst,
skärande sköld
och skimrande av guld.

9.
Ring är i fästet,
friskt mod i mitten,
skräck för ägarn
i udden är;
orm, målad med blod,
längs eggen ligger,
och på handtaget
kastar huggormen
stjärten.”

Eylime hette en konung; hans dotter var Svava, hon var valkyria och red genom luft och över hav; hon gav Helge detta namn och skyddade honom sedan ofta i strider.

Helge sade:
10.
“En insiktsfull konung,
är du ej, Hjorvard,
du fylkingars främste,
fast frejdad du är;
du lät elden fräta
furstars bygder,
som mot dig intet
ont gjorde.

11.
Men Rodmar
råda skall för ringar,
som våra fränder
förut ägde;
den fursten föga
fruktar för livet,
anser sig utdödas
arv behärska.”

Hjorvard svarar, att han skulle giva Helge manskap, om han ville hämna sin morfader. Då uppsökte Helge svärdet, som Svava visade honom till, därpå foro han och Atle och fällde Rodmar och utförde många bragder. Han dräpte jätten Hate, där han satt på ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hatafjorden; Atle höll vakt den förra delen av natten.

Rimgärd, Hates dotter, sade:
12.
“Vilka härmän äro
i Hatafjorden;
med sköldar är tältat på skeppen.
Raska ni visa er,
rädas ej, tror jag.
Nämnen mig konungens namn!”

Atle sade:
13.
Helge han heter,
men härskarn du ej
makt har att men vålla;
järnskydd äro
kring hjältens flotta,
oss tillfoga trollkvinnor intet.”

Rimgärd sade:
14.
“Hur kallar du dig,
du karl så stark,
hur nämna dig männen vid namn?
Fursten på dig litar
då han låter dig på skeppet
i fagra stäven stå.”

Atle sade:
15.
“Atle jag heter,
ettrig skall jag dig vara,
jättekvinnor göra mig gramse;
den våta stäven
jag värnat ofta
och kvällens trollpackor kvalt.

16.
Vad heter du, häxa,
hungrig efter lik?
Tälj oss, troll, om din fader!
Nio mil skulle
längre ned du vara,
Må barrskog växa på din barm!”

Rimgärd sade:
17.
“Rimgard jag heter
och Hate min fader,
den väldigaste jätte jag vetat;
många brudar
från bostaden tog han,
tills Helge ihjäl honom högg.”

Atle sade:
18.
“Du var, häxa,
framför hövdingens skepp,
i fjordmynnet låg du på lur.
Du hövdingens hjältar
ville giva åt Ran,
om ej spjutet dig i valköttet sprungit.”

Rimgärd sade:
19.
“Dårad är du, Atle,
drömma jag tror dig,
du sänker dina ögonbryn i sömn;
min moder låg
framför milde furstens skepp,
jag sänkte Lodvards
söner i sjön.

20.
Gnägga skulle du, Atle,
om ej utskuren du vore,
Rimgärd sätter rumpan i vädret.
Baktill, Atle,
ej i bröstet är ditt hjärta,
fast en hingst du låter likt.”

Atle sade:
21.
“Som en hingst jag skall dig synas,
om försöka du kan
och från sjön jag stiger å strand.
Du slås sönder och samman,
om sinnet rinner på mig,
och får sänka, Rimgärd, din svans.”

Rimgärd sade:
22.
“Gå i land då, Atle,
om du litar på din styrka,
låt oss träffas i Varins vik!
Revbenen, karl,
skall du rätade få,
om du kommer i klorna på mig.”

Atle sade:
23.
“Härifrån jag ej går,
förrän folket vaknar
och håller om hövdingen vakt.
Troligt nog är,
att en trollkvinna kommer
och skjuter upp under vårt skepp.”

Rimgärd sade:
24.
“Vakna du, Helge,
och vedergäll Rimgärd,
att Hate ned du högg.
Får en enda natt
hos ädlingen hon sova,
är bot för oförrätt bragt.

Helge sade:
25.
“Han heter Luden, som får dig,
led är du för mankön,
den tursen i Tollö bor;
en den visaste jätte,
den värste av bergfolket,
åt dig lagom han sig lämpar till man.”

Rimgärd sade:
26.
“Henne vill du hellre ha,
som hamnarne granskade
den förra natten bland folket,
en mö, strålande av guld;
starkare hon mig tycktes.
Här steg hon på strand från sjön
och fäste så eder flotta.
Hon ensam vållar,
att jag icke kan
furstens män bliva till bane.”

Helge sade:
27.
“Hör du, Rimgärd,
om jag håller dig skadeslös,
säg till fullo för fursten!
Var hon ensam, som frälste
furstens skepp
eller foro de flera till samman?”

Rimgärd sade:
28.
“Tre flockar av nio,
dock främst av dem
red en mö under hjälmen mjällvit;
sig fålarne skakade,
då föll ifrån manarna
dagg i djupa dalar,
hagel i höga skogar,
det giver åt jorden gott år;
led var mig den syn, jag såg.”

Atle sade:
29.
“Se nu österut, Rimgärd,
om dig råkat har
Helge med död och fördärv.
På hav och på land
är härskarens flotta bärgad
och furstens män ej mindre.

30.
Dager är nu, Rimgärd,
men dig har Atle
till döds med samtal sinkat.
Som ett löjligt sjömärke
lär du synas,
där du står i stens skepnad.”

Konung Helge var en väldig krigare; han kom till konung Eylime och bad om Svavas, hans dotters, hand. Helge och Svava gåvo varandra trohetslöfte och älskade varandra mycket högt. Svava var hemma hos sin fader men Helge i härnad; Svava var fortfarande valkyria som förut. Hedin var hemma hos sin fader, konung Hjorvard i Norge. Hedin vände ensam hem från skogen julafton och träffade en trollkvinna; hon red på en varg och hade ormar till tömmar och erbjöd Hedin sitt sällskap. “Nej”, sade han. Hon sade: “Det skall du umgälla vid bragebägaren.” Om kvällen avlades löften. Offergalten leddes fram, männen lade sina händer på honom och avlade sina löften vid bragebägaren. Hedin avlade löfte att vinna Svava, Eylimes dotter, sin broder Helges käresta, och ångrade sig så mycket, att han gick bort på villande stigar söderut i landet och träffade sin broder Helge.

Helge sade:
31.
“Välkommen, Hedin!
Vad kan du säga
för nyheter
från Norge?
Vi är du, drott,
driven ur landet
och har ensam kommit
oss att träffa?”

Hedin sade:
32.
“Mig mycket större
missgärning råkat
(än dig broder
jag böta kan);
jag har korat
den konungborna
bruden din
vid bragebägarn.”

Helge sade:
33.
“Giv dig ej sak!
Sant skall bliva
bragelöftet, Hedin,
som oss båda gäller.
Till holmgång på strandsanden
hövdingen mig stämt,
om tre nätter
vi träffas skola.
Oviss jag är,
om jag återkommer;
då kan sådant i godo
gå, om det ske skall.”

Hedin sade:
34.
“Sade du, Helge,
att Hedin vore
värd gott från dig
och gåvor stora?
Bättre dig höves
att bloda ditt svärd
än dina fiender
frid att giva.”

Då sade Helge:
35.
“På varg en kvinna
i kvällsskymning red,
som bad Hedin
att bjuda henne sällskap.
Hon förutsåg,
att falla skulle
Sigrlinns son
på Sigarsslätterna.”

Detta sade Helge, emedan han anade sin förestående död och att hans fylgjor hade uppsökt Hedin, när han såg kvinnan rida på vargen.

Alf hette den konung, son till Rodmar, som hade hasslat in en valplats åt Helge på Sigarsslätten med tre nätters frist. Där var en stor strid, och Helge fick där banesår.

36.
Helge sände
Sigar att rida
efter Eylimes
enda dotter.
“Bed henne raskt
redo bliva,
om hon vill finna,
fursten vid liv!”

Sigar sade:
37.
“Mig haver Helge
hit sänt
att söka samtal,
Svava, med dig;
dig ville hjälten
gärna träffa,
innan den ädelborne
andan uppgav.”

Svava sade:
38.
“Hur gick det med Helge
Hjorvards son.
Hårt av sorg
jag hemsökt är,
om han slukats av havet,
om svärd honom bitit;
åt gärningsmannen gengäld
jag giva skall.”

Sigar sade:
39.
“Här föll på morgonen
vid Frekastenen
den bäste furste,
som föddes under solen;
avgjord seger
Alf har vunnit,
vad denna gång
till gagn ej var.”

Helge sade:
40.
“Hell dig, Svava!
Sorg dig väntar.
Vi se varann i världen
för sista gången.
Blodet flyter
ur furstens sår;
svärdet trängde
tätt intill hjärtat.

41.
Jag beder dig, Svava,
– min brud, gråt icke –
om du vill min
mening lyda,
att du åt Hedin
hängiver dig
och unge fursten
ömt älskar.”

Svava sade:
42.
“Min mening jag sade
i Munarheim,
då Helge mig röda
ringar gav,
att, då fursten fallit,
jag ej frivilligt skulle
en oberömd furste
famna i kärlek.”

Hedin sade:
43.
“Kyss mig, Svava!
Jag svär att ej komma
till Rogheim åter
eller Rodulsfjällen,
förrän Helge Hjorvardsson
jag hämnat har,
den bäste furste,
som föddes under solen.”

Helge och Svava sägas hava blivit återfödda.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Frá Hjörvarði ok Sigrlinn.

Hjörvarðr hét konungr. Hann átti fjórar konur. Ein hét Álfhildr. Son þeira hét Heðinn. Önnur hét Særeiðr. Þeira son hét Humlungr. In þriðja hét Sinrjóð. Þeira son hét Hymlingr.
Hjörvarðr konungr hafði þess heit strengt at eiga þá konu, er hann vissi vænsta. Hann spurði, at Sváfnir konungr átti dóttur allra fegrsta. Sú hét Sigrlinn. Iðmundr hét jarl hans. Atli var hans son, er fór at biðja Sigrlinnar til handa konungi. Hann dvalðist vetrlangt með Sváfni konungi. Fránmarr hét þar jarl, fóstri Sigrlinnar. Dóttir hans hét Álof. Jarlinn réð, at meyjar var synjat, ok fór Atli heim.
Atli jarls son stóð einn dag við lund nökkurn, en fugl sat í limunum uppi yfir hánum ok hafði heyrt til, at hans menn kölluðu vænstar konur þær, er Hjörvarðr átti. Fuglinn kvakaði, en Atli hlýddi, hvat hann sagði. Hann kvað:

1.
“Sáttu Sigrlinn
Sváfnis dóttur,
mey ina fegrstu
í munarheimi?
Þó hagligar
Hjörvarðs konur
gumnum þykkja
at Glasislundi.”

Atli kvað:
2.
“Mundu við Atla
Iðmundar son,
fugl fróðhugaðr,
fleira mæla?”

Fuglinn kvað:
“Mun ek, ef mik buðlungr
blóta vildi
ok kýs ek þats vil
ór konungs garði.”

Atli kvað:
3.
“Kjós-at-tu Hjörvarð
né hans sonu
né inar fögru
fylkis brúðir,
eigi brúðir þær,
er buðlungr á;
kaupum vel saman,
þat er vina kynni.”

Fuglinn kvað:
4.
“Hof mun ek kjósa,
hörga marga,
gullhyrnðar kýr
frá grams búi,
ef hánum Sigrlinn
sefr á armi
ok ónauðig
jöfri fylgir.”

Þetta var, áðr Atli færi, en er hann kom heim ok konungr spurði hann tíðenda, hann kvað:

5.
“Höfum erfiði
ok ekki örindi,
mara þraut óra
á meginfjalli,
urðum síðan
Sæmorn vaða,
þá var oss synjat
Sváfnis dóttur,
hringum gæddrar,
er vér hafa vildum.”

Konungr bað, at þeir skyldu fara annat sinn. Fór hann sjálfr. En er þeir kómu upp á fjall, ok sá á Sváfaland landsbruna ok jóreyki stóra. Reið konungr af fjallinu fram í landit ok tók náttból við á eina. Atli helt vörð ok fór yfir ána. Hann fann eitt hús. Fugl mikill sat á húsinu ok gætti, ok var sofnaðr. Atli skaut spjóti fuglinn til bana, en í húsinu fann hann Sigrlinn konungs dóttur ok Álofu jarls dóttur ok hafði þær báðar braut með sér. Fránmarr jarl hafði hamazt í arnar líki ok varit þær fyrir hernum með fjölkynngi. Hróðmarr hét konungr, biðill Sigrlinnar. Hann drap Sváfakonung ok hafði rænt ok brent landit. Hjörvarðr konungr fekk Sigrlinnar, en Atli Álofar.
Hjörvarðr ok Sigrlinn áttu son mikinn ok vænan. Hann var þögull. Ekki nafn festist við hann. Hann sat á haugi. Hann sá ríða valkyrjur níu ok var ein göfugligust. Hon kvað:

6.
“Síð muntu, Helgi,
hringum ráða,
ríkr rógapaldr,
né Röðulsvöllum,
– örn gól árla, –
ef þú æ þegir,
þótt þú harðan hug,
hilmir, gjaldir.”

Helgi kvað:
7.
“Hvat lætr þú fylgja
Helga nafni,
brúðr bjartlituð,
alls þú bjóða ræðr?
Hygg þú fyr öllum
atkvæðum vel.
Þigg ek eigi þat,
nema ek þik hafa.”

Valkyrja kvað:
8.
“Sverð veit ek liggja
í Sigarsholmi
fjórum færi
en fimm tögu;
eitt er þeira
öllum betra
vígnesta böl
ok varit gulli.

9.
Hringr er í hjalti,
hugr er í miðju,
ógn er í oddi
þeim er eiga getr;
liggr með eggju
ormr dreyrfáiðr,
en á valböstu
verpr naðr hala.”

Eylimi hét konungr. Dóttir hans var Sváfa. Hon var valkyrja ok reið loft ok lög. Hon gaf Helga nafn þetta ok hlífði hánum oft síðan í orrostum. Helgi kvað:

10.
“Ert-at-tu, Hjörvarðr
heilráðr konungr,
folks oddviti,
þótt þú frægr séir;
léztu eld eta
jöfra byggðir,
en þeir angr við þik
ekki gerðu.

11.
En Hróðmarr skal
hringum ráða,
þeim er áttu
órir niðjar;
sá sésk fylkir
fæst at lífi,
hyggsk aldauða
arfi at ráða.”

Hjörvarðr svarar, at hann mundi fá lið Helga, ef hann vill hefna móðurföður síns. Þá sótti Helgi sverðit, er Sváfa vísaði hánum til. Þá fór hann ok Atli ok felldu Hróðmar ok unnu mörg þrekvirki. Hann drap Hata jötun, er hann sat á bergi nökkuru. Helgi ok Atli lágu skipum í Hatafirði. Atli helt vörð inn fyrra hluta nætrinnar. Hrímgerðr Hatadóttir kvað:

[Hrímgerðarmál]
12.
“Hverir ro hölðar
í Hatafirði?
Skjöldum er tjaldat á skipum;
fræknliga látið,
fátt hygg ek yðr séask,
kennið mér nafn konungs.”

Atli kvað:
13.
“Helgi hann heitir,
en þú hvergi mátt
vinna grand grami;
járnborgir ro
of öðlings flota;
knegu-t oss fálur fara.”

Hrímgerðr kvað:
14.
“Hvé þik heitir,
halr inn ámáttki,
hvé þik kalla konir?
Fylkir þér trúir,
er þik í fögrum lætr
beits stafni búa.”

Atli kvað:
15.
“Atli ek heiti,
atall skal ek þér vera,
mjök em ek gífrum gramastr;
úrgan stafn
ek hefi oft búit
ok kvalðar kveldriður.

16.
Hvé þú heitir,
hála nágráðug?
Nefndu þinn, fála, föður;
níu röstum
er þú skyldi neðar vera
ok vaxi þér á baðmi barr.”

Hrímgerðr kvað:
17.
“Hrímgerðr ek heiti,
Hati hét minn faðir,
þann vissa ek ámáttkastan jötun;
margar brúðir
hann lét frá búi teknar,
unz hann Helgi hjó.”

Atli kvað:
18.
“Þú vart, hála,
fyr hildings skipum
ok látt í fjarðar mynni fyrir;
ræsis rekka
er þú vildir Rán gefa,
ef þér kæmi-t í þverst þvari.”

Hrímgerðr kvað:
19.
“Duliðr ertu nú, Atli,
draums kveð ek þér vera,
síga lætr þú brýnn fyr bráar;
móðir mín
lá fyrir mildings skipum;
ek drekkða Hlövarðs sonum í hafi.

20.
Gneggja myndir þú, Atli,
ef þú geldr né værir,
brettir sinn Hrímgerðr hala;
aftarla hjarta,
hygg ek, at þitt, Atli, sé,
þótt hafir reina rödd.”

Atli kvað:
21.
“Reini mun þér ek þykkja
ef þú reyna knátt,
ok stíga ek á land af legi,
öll muntu lemjask,
ef mér er alhugat,
ok sveigja þinn, Hrímgerðr, hala.”

Hrímgerðr kvað:
22.
“Atli, gakk þú á land,
ef afli treystisk,
ok hittumk í vík Varins;
rifja rétti
er þú munt, rekkr, fáa,
ef þú mér í krummur kemr.”

Atli kvað:
23.
“Munk-a ek ganga,
áðr gumnar vakna
ok halda of vísa vörð;
er-a mér örvænt,
nær óru kemr
skass upp undir skipi.”

Hrímgerðr kvað:
24.
“Vaki þú, Helgi,
ok bæt við Hrímgerði,
er þú lézt höggvinn Hata;
eina nótt
kná hon hjá jöfri sofa,
þá hefr hon bölva bætr.”

Helgi kvað:
25.
“Loðinn heitir, er þik skal eiga,
leið ertu mannkyni,
sá býr í Þolleyju þurs,
hundvíss jötunn,
hraunbúa verstr,
sá er þér makligr maðr.”

Hrímgerðr kvað:
26.
“Hina vildu heldr, Helgi,
er réð hafnir skoða
fyrri nótt með firum;
marggullin mær
mér þótti afli bera;
hér sté hon land af legi
ok festi svá yðvarn flota;
hon ein því veldr,
er ek eigi mák
buðlungs mönnum bana.”

Helgi kvað:
27.
“Heyr nú, Hrímgerðr,
ef ek bæti harma þér,
segðu görr grami:
Var sú ein vættr,
er barg öðlings skipum,
eða fóru þær fleiri saman?”

Hrímgerðr kvað:
28.
“Þrennar níundir meyja,
þó reið ein fyrir
hvít und hjalmi mær;
marir hristusk,
stóð af mönum þeira
dögg í djúpa dali,
hagl í háva viðu;
þaðan kemr með öldum ár,
allt var mér þat leitt, er ek leitk.”

Helgi kvað:
29.
“Austr líttu nú, Hrímgerðr,
ef þik lostna hefr
Helgi helstöfum;
á landi ok á vatni
borgit er lofðungs flota
ok siklings mönnum it sama.”

Atli kvað:
30.
“Dagr er nú, Hrímgerðr,
en þik dvalða hefr
Atli til aldrlaga;
hafnarmark
þykkir hlægligt vera,
þars þú í steins líki stendr.”

Helgi konungr var allmikill hermaðr. Hann kom til Eylima konungs ok bað Sváfu dóttur hans. Þau Helgi ok Sváfa veittust várar ok unnust furðu mikit. Sváfa var heima með feðr sínum, en Helgi í hernaði. Var Sváfa valkyrja enn sem fyrr.
Heðinn var heima með föður sínum, Hjörvarði konungi, í Nóregi.
Heðinn fór einn saman heim ór skógi jólaaftan ok fann trollkonu. Sú reið vargi ok hafði orma at taumum ok bauð fylgð sína Heðni.
“Nei,” sagði hann.
Hon sagði: “Þess skaltu gjalda at bragarfulli.”
Um kveldit óru heitstrengingar. Var fram leiddr sónargöltr. Lögðu menn þar á hendr sínar ok strengðu menn þá heit at bragarfulli. Heðinn strengði heit til Sváfu Eylimadóttur, unnustu Helga, bróður síns, ok iðraðisk svá mjök, at hann gekk á braut villistígu suðr á lönd ok fann Helga bróður sinn. Helgi kvað:

31.
“Kom þú heill, Heðinn,
hvat kanntu segja
nýra spjalla
ór Nóregi?
Hví er þér, stillir,
stökkt ór landi
ok ert einn kominn
oss at finna?”

Heðinn kvað:
32.
“[Erumk-a, stillir,
stökkt ór landi],
mik hefr miklu glæpr
meiri sóttan:
Ek hefi körna
ina konungbornu
brúði þína
at bagarfulli.”

Helgi kvað:
33.
“Sakask eigi þú,
sönn munu verða
ölmál, Heðinn,
okkur beggja.
Mér hefir stillir
stefnt til eyrar,
þriggja nátta
skylak þar koma;
if er mér á því,
at ek aftr koma;
þá má at góðu
gerask slíkt, ef skal.”

Heðinn kvað:
34.
“Sagðir þú, Helgi,
at Heðinn væri
góðs verðr frá þér
ok gjafa stórra;
þér er sæmra
sverð at rjóða,
en frið gefa
fjándum þínum.”

Þat kvað Helgi, því at hann grunaði um feigð sína ok þat, at fylgjur hans höfðu vitjat Heðins, þá er hann sá konuna ríða varginum.
Álfr hét konungr, son Hróðmars, er Helga hafði völl haslaðan á Sigarsvelli á þriggja nátta fresti. Þá kvað Helgi:

35.
“Reið á vargi,
er rökvit var,
fljóð eitt, er Heðinn
fylgju beiddi;
hón vissi þat,
at veginn myndi
Sigrlinnar sonr
á Sigarsvöllum.”

Þar var orrosta mikil, ok fekk þar Helgi banasár.

36.
Sendi Helgi
Sigar at ríða
eftir Eylima
eingadóttur;
“Bið bráðliga
búna verða,
ef hon vill finna
fylki kvikvan.”

Sigarr kvað:
37.
“Mik hefr Helgi
hingat sendan
við þik, Sváfa,
sjalfa at mæla;
þik kvaðsk hilmir
hitta vilja,
áðr ítrborinn
öndu týndi.”

Sváfa kvað:
38.
“Hvat varð Helga
Hjörvarðs syni?
Mér er harðliga
harma leitat,
ef hann sær of lék
eða sverð of beit,
þeim skal ek gumna
grand of vinna.”

Sigarr kvað:
39.
“Fell hér í morgun
at Frekasteini,
buðlungr, sá er var,
baztr und sólu;
Alfr mun sigri
öllum ráða,
þótt þetta sinn
þörfgi væri.”

Helgi kvað:
40.
“Heil vertu, Sváfa,
hug skaltu deila,
sjá mun í heími
hinztr fundr vera;
téa buðlungi
blæða undir,
mér hefir hjörr komit
hjarta it næsta.

41.
Bið ek þik, Sváfa,
– brúðr grát-at-tu -,
ef þú vill mínu
máli hlýða,
at þú Heðni
hvílu gervir
ok jöfur ungan
ástum leiðir.”

Sváfa kvað:
42.
“Mælt hafða ek þat
í munarheimi,
þá er mér Helgi
hringa valði,
myndig-a ek lostig
at liðinn fylki
jöfur ókunnan
armi verja.”

Heðinn kvað:
43.
“Kysstu mik, Sváfa,
kem ek eigi áðr
Rogheims á vit
né Röðulsfjalla,
áðr ek hefnt hefik
Hjörvarðs sonar,
þess er buðlungr var
beztr und sólu.”

Helgi ok Sváfa, er sagt, at væri endrborin.