Min Asatro

Min Asatro

Det var i år som jag slutligen lämnade kyrkan för att inträda i Asa-samfundets gemenskap. Dock är inte bekantskapen med Oden, Tor och de övriga gudarna ny, utan de har funnits med mig sen jag var i de yngre tonåren då på en svenskalektion läste från poetiska Eddan och Den höges sång: ”Fä dör, fränder dör, även själv skiljes du hädan, men jag vet nåt som aldrig dör: dom över död man.”

Det skulle dröja ytterligare ett par år innan Asarna skulle göra ett riktigt avtryck i mitt liv och detta var när jag fyllde 17 och upptäckte Manowar och deras hamrande heavy metal fylld med nordiska gudar och väsen, vilken fyllde min själ och gjorde gudarna levande för min inre syn.

Jag hade turen att bo i skogen när jag bodde hemma hos mina föräldrar, och kunde gå långa promenader i naturen. Det var här, när jag fyllt 22 som min tro slutligen befästes.

Det var en dimmig morgon i den djupa granskogen vid skånsk/halländska gränsen. Jag var ute och gick med hunden på en grusväg bland de höga vajande granarna när jag hörde en röst tala till mig.

Rösten ledde mig till en höjd med två höga stenar, resliga likt många av de runstenar som står utställda i vårt land. Det var kallt i luften, men inom mig steg en värme, en värme som väckte min själs innersta. Till slut tog rösten till orda igen och talade till mig.

”Jag är en av de höge, jag vandrar vid skymning och gryning, och jag dör vid ragnarök.”

Jag kan ju förstås ha blivit lurad av någon, men stämningen, med dimmorna, den tidiga morgonsolen, den kalla luften och de lätt vajande och höga granarna, gav ljudet, eller rösten, en slags gudomlig autencitet.

Efter den gången har jag vid vandringar i naturen känt samma värme inombords, men rösten är frånvarande. Men den gången, det mötet i skogen gav mig min nu fasta Asa-tro.

Jag tror på en fast förankrad koppling mellan Midgård, Asgård och Yggdrasil, och att makterna ständigt finns ibland oss. Drömmar, tankar, gärningar och färdigheter vävs samman i en väv som sträcker sig bakåt från förfäderna vidare genom oss till våra efterkommande.

Det viktigaste är att vara sann mot sig själv, och det känner jag att jag är nu när jag blivit medlem i Asa-samfundet. Må alla sökande finna sin väg- jag har funnit min.

Vid Oden!

/Henrik

DELA