Hallsten Ulvhuva del2

Berättelsen om Hallsten Ulvhuva

Av Linus Karlén

Del 2 av 4- Hur Ulvhuva fick sitt namn

Det var en vindstilla höstmorgon då de tre pojkarna, Hallsten, Udd och Folke, var ute på en liten sjö för att lägga ut nät och mjärdar. Folke var fjorton vintrar gammal och därmed den äldste av dem tre, han var kort och stubbig. Hans far var en skicklig smed och det skulle även Folke en dag bli. Hallsten var tretton vintrar gammal, han var ljushårig och blåögd. Yngst av dem tre var Udd. Han var elva vintrar gammal och mager. Solen hade stigit i öst och dess sken blänkte över den stilla sjön. Naturen runt omkring var precis i fasen då det skiftar från sommarens grönska till höstens eldiga färger.

– ”Jag undrar mycket varifrån vattnet i sjön har sitt ursprung?” sade Hallsten.

Även de andra pojkarna undrade detta. De lade ut näten precis som de skulle och sedan rodde de mot en bäck som mynnade ut i sjön.

– ”Bäcken fyller på sjön, dock jag undrar mycket var den har sin källa?” sade Hallsten.

Pojkarna rodde fram till vattenbrynet bredvid bäcken och drog upp båten på land. Bäcken porlade harmoniskt i den annars tysta tillvaron. På försommaren var bäcken en kraftig fors. De började vandra längs bäcken som ledde dem upp en lång sluttning. I fjärran framför dem hade de höga bergstoppar som brukade vara snötäckta stora delar av året. De vandrade en lång tid, i ständig sluttning uppåt. Pojkarna stannade vid ett flertal tillfällen för att vila. De reste lätt, med sig hade de endast lite torkat kött, vatten och knivar. Efter en lång tids vandring kom de till mynningen av en mörk grotta. Ingen av dem hade varit där förut. Bäcken rann ut ur grottans mitt, dock det fanns gott om utrymme att vandra längs bägge sidorna. Det fanns dock inget ljus där inne så de kunde se och de hade varken med sig eld eller eldstål. Bäckens porlande ekade från grottan.

De tre pojkarna satte sig ned för att äta lite torkat kött och funderade på hur de ska komma vidare. Plötsligt hördes ett argsint morrande inifrån grottans mörker. Pojkarna spratt upp på sina fötter. De spände sina blickar in i mörkret, dock de kunde inte se något. Folke drog sin kniv. Det morrade ytterligare en gång och de tre pojkarna skälvde till. Det lät som något stort och ont inifrån grottan. Plötsligt, ut ur mörkret, skenade en jättelik varg våldsamt fram. Den hoppade på Folke, som stod närmast grottan, och bet tag i hans hals med sina väldiga käkar. Vargen ruskade om sitt offer som snart var livlöst. De andra två vettskrämda pojkarna sprang instinktivt för sina kära liv. De sprang nedför sluttningen fortare än vad deras ben kunde bära dem. De föll och tumlade framåt, nedför sluttningen, många gånger. Tårarna rann längs deras vita kinder. De lämnade Folke bakom sig, de brydde sig heller inte om att hämta båten utan de sprang hela vägen hem till Fagersten – byn där de alla bodde.

Väl i byn sprang de genast till Folkes mor, som stod utanför sitt hus, för att gråtandes berätta om vad som hade hänt. Hon föll förskräckt ihop av budet hon fick. På marken blev hon sittandes med en tom och livlös blick – likt en draug. Folkes lillasyster Embla, som endast var tio vintrar gammal, kom till platsen och undrade vad som hänt. Pojkarna berättade och Embla föll in i sin mors famn och de grät ihop. Flera av byborna kom till platsen och blev förskräckta och nedstämda av budet, självklart även Folkes far. Hallsten och Udd berättade för byborna hur det hela gått till och var det hände. En handfull män i byn bestämde sig för att hämta hem Folkes kropp, om den alls gick att hitta. De beväpnade sig och begav sig av. Pojkarna önskade mycket att männen skulle finna honom ännu vid liv. De åkallade alla de asar och vaner de kände vid namn. Väntan var för dem olidlig.

Framåt kvällningen återkom männen. De hade med sig något på den tillfälliga båren av granris och kvistar. Det gick dock inte att se vad det var, för att båren var övertäckt av tyger. Flera bybor rusade fram till dem, bland annat Hallsten och Udd. Männen var dock mycket bestämda att ingen skulle få avtäcka båren och se vad som dolde sig där – alla byborna förstod ändå. Det var Folkes kropp och den var troligtvis mycket sargad. Männen med båren gick raka vägen in i byns tingshus och stängde den vackert snidade porten efter sig. Tingshuset var ett praktfullt långhus med sadeltak. Denna kväll verkade det som likstuga, i annat fall hölls ting och gillen där inne.

Hallsten och Udd kände sig förkrossade. De hade förlorat sin frände. Folke var den modigaste av dem tre. De kände sig skyldiga för att de inte kämpade mot vargen, dock så fanns det inget de kunde göra. När en av männen sedan kom ut igen genom porten så rusade pojkarna fram till honom och frågade om vargen. Mannen berättade att de inte hade sett någon varg. Folkes kropp hade legat kvar utanför grottmynningen. Mannen tröstade pojkarna genom att förklara att Folke nu var på en bättre plats. Han lade sina händer på pojkarnas axlar och bar en allvarlig min. Han berättade att samma varg hade, vid samma grotta, dödat en annan ung pojke för ett tiotal vintrar sedan. De gamla i byn kallade vargen för Grågadd och påstod att han var släkt med den mytomspunne Fenrisulven. Han sades vara tusen vintrar gammal och haft evigt liv. Enligt sägen så uppenbarade sig inte Grågadd för fullvuxna män eller kvinnor, därför kunde man inte jaga honom. Ej heller inne i grottan kunde man finna honom, de gamla i byn hade genomsökt grottan till dess slut med facklor, två gånger, utan att finna honom. Pojkarna blickade förundrat på varandra.

Kvällningen därpå skulle kroppen brännas. Folkes kropp låg inlindad i tyger ovanpå en vedhög på äng utanför byn. I ängens utkant fanns ett flertal gravhögar. Nästan hela byn var samlad. Byns gode, som stod intill vedhögen, höjde sin brinnande fackla mot skyn. Det var en gammal man med kalt huvud och långt skägg, iklädd en vit särk full av svarta runor och rungalder. Han förvandlade vedhögen till ett bål samtidigt som han skaldade välvalda ord om naturen, asarna och efterlivet. Bålets lågor lyste upp den mörka höstkvällningen. Hallsten fick syn på Folkes släkt bland alla byborna. Han smög sig fram och tog Embla, Folkes syster, i handen.

– ”Jag svär inför Oden – den högste asen, och på Folkes minne att jag skall hämnas honom. Jag skall dräpa besten som gjorde detta” viskade han till henne.

Embla svarade inte, utan hon höll bara hårt i hans hand och blickade mot lågorna.

Den kommande morgonen berättade Hallsten för Udd att han svurit att hämnas. Han bad Udd om hans stöd, dock Udd blickade bara ned i den sparsamt lövklädda marken. Hallsten förstod i denna stund att kampen var hans egen, bara hans egen. Udd visade sig vara svaghjärtad när Hallsten behövde honom. Hallsten kände sig sviken och övergiven. Han ville inte ta sig an denna prövning ensam, dock han kände att han inte hade något val. Hallsten vände Udd ryggen och vandrade istället hem till sin släkt. Han ruvade ängsligt hela dagen, kvällningen och natten på hans annalkande prövning.

I arla morgonstund dagen därpå vaknade Hallsten före de andra i hushållet. Han hade avsiktligt druckit mycket vatten kvällningen innan så att han skulle vakna i rätt tid. Hallsten fyllde en lädersäck med bröd, lite torkad kött, eldstål och en bit flinta. Sedan tog han sin fars spjut utan att fråga. Lädersäcken och spjutet var ytterst fina ting – säcken var av fint kalvskinn med en ingraverad sol undertill och spjutet var av finaste lind med en alldeles blank och vass spets. Han samlade sina tankar och steg ut genom porten.

Solen steg i öst. Det var en klar och sval morgon. En svag morgonbris for genom det höstbitna vårdträdet som stod mitt på tunet utanför huset. Ett par hönor pickade omkring på marken. Hallsten vandrade ut från den sovande byn, förbi sjön och bäckmynningen där pojkarnas båt fortfarande fanns kvar. Hans sinne fylldes av minnen av Folke, hans modige frände, samt begär av hämnd. I sin ena hand hade han spjutet, som var längre än han själv. Lädersäcken hade han hängandes från axeln i en läderrem. Sin kniv hade han ständigt vid midjan. Hallsten vandrade längs bäcken, upp för den långa sluttningen. Han stannade några gånger för att vila, dock han höll ständigt ett vakande öga omkring sig ifall vargen skulle överraska honom. Fåglar kvittrade i morgonsolen.

Efter en tids vandring kom han fram till grottan. Rädslan som han förväntade sig infann sig inte, istället så kände han sig stark och självsäker. Fast en del av honom förstod att detta kunde bli hans sista stund så drevs han av ett stark begär att döda vargen. Ingen del av honom ville vända om och fly. Han greppade hårt i sitt spjut med båda sina händer. Hallsten andades långsamt, djupa andetag, samtidigt som han tog små och behärskade steg framåt. Han spände blicken mot grottans mörker, dock han kunde varken se eller höra något därifrån – förutom bäckens porlande. Hallsten stannade först när han endast var ett fåtal steg från mynningen. Ingen varg uppenbarade sig. Han stod stilla och stadig som en sten och väntade. Så länge att solen färdades över himlavalvet och morgonen blev till dag. Ingenting varken rörde sig eller lät i mörkret. Hallsten undrade mycket ifall han blivit vuxen då vargen inte uppenbarade sig för honom. Dock någonstans där inne i mörkret fanns den – hans ofrände. Hans begär att döda vargen var starkt och han förstod att han var tvungen att inträda grottan.

Hallsten backade bort från grottmynningen. Han bestämde sig för att göra en fackla, för att med lågornas sken bryta mörkret. Han tog en stor torr gren från marken och klöv den i ett kors i den ena änden med sin kniv. Sedan spretade han upp den kluvna änden och fyllde springorna med torra småkvistar, torr näver och torra löv. Han lade sedan grenen på marken och förvandlade den till en brinnande fackla genom att slå gnistor på den med sitt eldstål och sin flintbit.

Hallsten tog nu sitt spjut i sin ena hand och den brinnande facklan i den andra. Han tog ett par djupa andetag och steg in i den mörka grottan, vid ena sidan av bäcken. Facklan lyste upp grottan sparsamt, han kunde åtminstone se var han satte fötterna. Fortfarande ingen skymt av vargen dock. Han begav sig längre in i grottan och dagsljuset försvann bakom honom. Just när facklan började flacka så skådade han två blänkande ögon i mörkret. Han flyttade facklan och anletet av en väldig varg uppenbarade sig rakt framför honom. En känsla av besinningslös skräck övertog honom, Hallsten kastade den döende facklan mot vargen och riktade sitt spjut med båda händerna. Vargen for våldsamt fram över honom och bet tag i spjutet. Hallsten föll ned på marken med vargen över sig. Vargens väldiga käkar ryckte spjutet ur hans grepp. Han höll vargen borta med sin ena arm, medan han hetsat kände efter sin kniv med den andra. Vargens vikt ansatte honom hårt och dess käkar högg vildsint mot hans ansikte. Ett ögonblick senare så högg Hallsten sin kniv rakt i vargens sida. Den tjöt och han högg till igen – och igen. Dess blod strömmande ned över Hallsten och vargen försvagades. Han högg ett par gånger till och besten låg död över honom samtidigt som facklan slocknade. Där låg han, Hallsten – Grågadds baneman, utmattad i en becksvart grotta med en död jättevarg över sig, i en pöl av blod. Att besegra vargen var en hjältebragd.

– ”Frid och äring Folke, min frände” sade han för sig själv.

Hallsten kände sig ej längre som en pojke. Han kravlade sig bort från den döde och besegrade besten och reste sig upp. Hans tygklädnad var blöta av blod. Han drog mödosamt ut den livlösa vargkroppen ur grottan. Ett vargskinn är ett dyrköpt ting. Hallsten flådde besten prydligt med sin kniv och bar hem skinnet till byn. När han kom åter till byn, blodig med ett väldigt vargskinn över axeln, så blickade byborna häpet på honom. Han begav sig genast till den bortgångne Folkes mor och räckte henne skinnet som en gåva. Hallstens löfte till Embla var uppfyllt. Han hade vunnit ära och hans ställning i byn växte bland de gamla. Hallsten hyste inget agg mot Udd, för att han fick kämpa ensam mot vargen, utan de två förblev fränder.

En regntung morgon kom Folkes mor till Hallstens dörr och räckte honom vargskinnet åter. Hon hade bearbetat det och gjort det till en praktfull huva. Han visade stor tacksamhet och tog genast på sig den. Vargens väldiga huvud vilade på hans hjässa, han band dess framtassar framför sitt bröst och vargens gråa rygg hängde hela vägen ned till hans knäveck. Hallsten kom att bära huvan hela hösten och vintern och har sedan dess burit namnet Ulvhuva.

Slut på Del 2
Del 3 kommer nästa fredag

DELA